Krav för Schengen-visumfoto: ett format 35 x 45mm för 27 länder

Det mest praktiska med ett Schengen-foto är något som konsulatsidor sällan säger rakt ut: du behöver inte ett franskt foto och ett tyskt. Ramen 35 x 45mm, huvudets 32–36mm, den ljusa bakgrunden och sexmånaderskravet är desamma oavsett om du ansöker via Paris, Berlin, Rom, Madrid eller Ljubljana.

Det beror på att formatet inte är en Schengen-uppfinning. Det följer ICAO-dokument 9303, den internationella standarden för maskinläsbara resehandlingar, vilket är varför samma rektangel dyker upp i brittiska, australiska och indiska krav på angränsande sidor här. Schengen antog standarden i stället för att skriva en egen.

Konsekvensen för din planering är att en remsa med fyra korrekta fotografier täcker en ansökan nu och en till nästa år utan ett andra besök, förutsatt att sexmånadersfönstret inte har stängt och att du fortfarande ser ut som på bilden.

Trettiotvå till trettiosex millimeter från haka till hjässa i en bild som är fyrtiofem millimeter hög. Som andel blir det cirka sjuttio till åttio procent av höjden upptagen av ansiktet, och kravet är snävare än det låter.

Spontant tagna bilder faller nästan alltid för lågt. En bild där du ser axlarna och lite av rummet bakom ger ett huvud på kanske halva ramen, och när du sedan beskär för att nå rätt proportioner tar pixlarna slut eller så klipper du av hjässan. Hjässan är kanten folk glömmer: måttet går till huvudets översta punkt, inte till hårfäste eller ögonbryn.

Båda ansiktshalvorna ska vara synliga och huvudet centrerat och rakt mot kameran. En trekvarstsvändning som smickrar i ett porträtt tar bort ena sidan ur bild — ett biometriskt foto är inte ett porträtt.

Glasögon har varit uteslutna från europeiska biometriska fotografier sedan 2015. Tidigare tilläts de om ögonen var tydligt synliga, vilket i praktiken ledde till en lång diskussion vid varje disk om huruvida just den reflexen dolde ett öga.

Att ta bort dem helt avslutade den diskussionen och gynnar även ansiktsmatchningssystemen vid gränserna. Bågar täcker området runt ögat som algoritmerna viktar högst, och linser introducerar brytning som förskjuter var drag ser ut att sitta.

Om du bär glasögon varje dag, ta av dem för fotografiet och räkna med att ta av dem igen vid automatiska gränspassager. Du är fullt igenkännbar ändå — det är hela poängen.

Specifikationen är gemensam men disken är det inte. Enskilda konsulat och deras externa ansökningscenter tillämpar samma regler med olika strikthet, och vissa publicerar extra råd om bakgrundens nyans — ljusgrå är vanlig rekommendation och ger oftare korrekt exponering än kritvitt, som tenderar att bränna ut och tappa konturen på ljust hår.

Vissa center föredrar också fotografier framkallade på fotopapper framför utskrifter från kontorsskrivare, och kan neka en bläckstråleutskrift som tydligt rasterdithrar. Inget av detta motsäger standarden; det är standarden under noggrann kontroll.

Ta med fler kopior än du tror att du behöver och kontrollera just ditt centers sida innan du reser till besöket. Reglerna matchar vad som står här; praktiska detaljer runtomkring kan avvika.

Den kan inte skapa ett. Ett visumfoto är en biometrisk registrering av ett verkligt ansikte, och en bildmodell som ombeds generera en trovärdig person returnerar någon som aldrig har funnits. Att lämna in det till ett konsulat är bedrägeri, och att flera sajter rankar på termerna genom att erbjuda just detta gör det inte till en tjänst värd att bygga.

Den kan hjälpa med de mekaniska stegen runt ett riktigt foto. Beskärning till 35:45-proportion med huvudet på rätt höjd är precis vad en cropper är till för, och att ändra storlek till en portals pixelkrav är vad en resizer gör — båda körs i webbläsaren i stället för att ladda upp ditt ansikte till en server.

För allt som inte är en id-handling — en resebloggs header, en illustration till en resplan, en arkivlik bild du annars skulle licensiera — genererar LaFoto originalbilder från en skriftlig beskrivning, utan de begränsningar ett konsulat ställer.